Foto: FREDRIK SANDBERG / TT.
Det går nog inte undvika julen längre. Den är snart över mig; kanske har den redan slukat dig som läser? Men har jag känslan än? Nej. Om inte julkänslan är en ständigt växande klump av stress i magen, som ibland smyger upp i halsen och bränner surt? Över att inte hinna med allt, inte ha råd med allt. Det dåliga samvetet över att människor sover i tält medan jag försöker hitta en liten, liten plats i den redan sprickfärdiga magen, för den obligatoriska ris à la maltan. Den kommer att simma gott där nere i röran av sillar, laxar, syltor, köttbullar och skinka.
Sedan lite Samarin, kanske en Omaprazol, innan Kalle och det totala kaoset när sockerladdade barn öppnar klappar och ger ett ansikte till otacksamheten. Kanske får man till och med trampa in något litet förlupet nötskal i foten, om det riktigt vill sig väl.
Samtidigt firar ingen jul i Sveriges dyraste lägenhet. Över hundra miljoner kostade den utsikten över huvudstaden och den är ännu inte färdig. Byggarbetarna tar, i bästa fall, julledigt och bygget står stilla under någon dag.
Om inte det framstår mer tydligt än så att problemet i världen är den extrema skillnaden mellan de allra rikaste och de fattigaste, då vet jag inte vad som skulle öppna ögonen på den glöggfryntlige svensken som tycker att rösta brunt vore en bra idé. Jag känner inte igen mig i mitt eget land, säger hen kanske. Inte jag heller. Vad hände med landet som för 30 år stoltserade med de minsta ekonomiska klyftorna i den demokratiska världen?
Idag, i julruschen, leder vi racet i västvärlden mot det ojämlika samhället. Skillnaden är inte bara ekonomisk, de allra rikaste lever längre också. De lågutbildade i Svea rike dör i genomsnitt fem år tidigare och gapet växer. Så passa på att fira ordentligt alla ni fattiglappar, det kan vara sista chansen.
Magnus Ericsson