Tror aldrig jag verkligenförstått hur härligt det är att andas. Inte riktigt, hjärtligen begripit detta. Ändå har jag levt med astma hela livet. Som jag trodde man gjorde. Men inte förrän någon satt ord på vad som felas en så är det vad det är. I mitt fall astma. Före det var jag bara lat och fet. Nu är jag fet, men med astma. Men det är klart, är man fet så tycker de flesta ändå att det är någon personlighetsdefekt som ligger till grund för detta. Däremot har jag klamrat mig fast vid vetskapen på att det faktiskt är något litet fel på mig och det kanske spelat roll i mitt personlighetsdefektsrelaterade fysiska haveri. Vet inte om den snuttefilten är värd särskilt mycket.
För jag var ju knubbigredan som barn, innan jag hade astma. På pappret alltså. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Men det är så här som tankarna snurrar i huvudet på en som knappt kan få luft, är yr och på gränsen till panikslagen. Som när livet tydligen ska passera i revy på det yttersta. Märkligt nog googlar jag för första gången ”astma” och ”övervikt”. Jag fortsätter andas som Darth Vader med stopp i slangarna medan sökningen laddar. Dra på trissor. Det finns ett bevisat sammanband! Men att sambandet är att feta får det. Inte tvärtom. Så det var en personlighetsdefekt som låg bakom att jag fick det som liten. Så snuttefilten luktade inte bara suspekt; den var bajs. Men det är ganska klart att jag gärna hade velat att det skulle vara tvärtom.
Efter sex timmars väntandekommer doktorn till slut in på rummet och bryter mina tankespiraler. Hon är vänlig och rar med mig. Hon lyssnar på mina väsningar till svar och skriver i sitt block. Jag ska få medicin som hjälper. Jag tänker att hon tänker att han får skylla sig själv, tjockisen. Men jag tror inte det, även om jag inte skulle hålla det emot henne.