I bästa fall är det en fröjdefull julaftonsmorgon när du läser detta. Det luktar varmt stearin och barr, inte hett damm och någons mamma eller syster som sakta ruttnar under en kollapsad byggnad. Men varför kan du bara inte slappna av och låta det få vara jul, tänker en del av mig när jag skriver detta? Jag vet faktiskt inte. Kanske är det något med världen just nu, detta värsta av år på mycket, mycket länge, som ingen risgrynsgröt eller klappar under granen helt och fullt kan distrahera ifrån?
Däremot är jag akut kapabel till att i dag kunna känna en enorm tacksamhet över att kunna höra mina barn dundra nedför trappen och börja tjata om att få öppna några klappar redan nu på morgonen. Jag vet inte om julen ska handla om tacksamhet också? Det borde den i alla fall göra, om ni frågar mig. Chansen att lära våra barn hur lyckliga de är att få växa upp utan äkta fruktan och sorg som en naturlig del av vardagen. Chansen att få dem att förstå att det inte är vilka klappar de får som spelar någon roll, utan att vi kan vara tillsammans, i trygghet och fred. Jag vet! Jag känner mig som någon slags hippieflum-Jesus när skriver om sådant här.
I förrgår vände det. Den mörkaste dagen har kommit och gått. Nu blir det bara ljusare och ljusare. Det är fakta. Jorden roterar runt solen och den vobblar lite också. Det är det som gör årstiderna. Det är vi som gör världen dock. Allihopa. Inte bara de rika och mäktiga. Det är vi som måste få det vända. Ljuset kommer tillbaka, vare sig vi vill eller inte, men att öppna upp sitt hjärta för allt det vidriga som pågår och låta det mörkret ta ont, det måste vi själva, som medmänniskor, orka med att göra. Annars kommer ingenting att ändras. Sådant som händer i Syrien måste få ta ont. Men låt det inte bli till hat bara. Det finns det nog av redan.