Foto: Charlie Riedel.
Det finns en uppsjö talesätt som gått över till att bli trötta klichéer. Däribland att verkligheten överträffar dikten. Jag har hört och hört detta till leda, men ur led är tiden. För inte så länge sedan tyckte jag nog att dikten och konsten överträffade det mesta i min vardag som småbarnsförälder och lönearbetande. Idag kan jag nog skriva under på att verkligheten nog åtminstone tangerar fiktionen; när det kommer till en sådan som Trump, som ständigt överraskar, och när terrorister mejar ned fotgängare. Därför kan det vara skönt att fly bort i filmens värld. Den jag i synnerhet tänker på är i och för sig en dokumentär, men skulle lika gärna vara en ren Hollywood-fiktion.
"Battered Bastards of Baseball" tänker jag på; ett amerikanskt småstadslag som tog sig an etablissemanget och på ett sätt och vis faktiskt vann. Baseball är USA:s sport, men i början på 70-talet hade de kommersiella intressena nära på dödat sporten utanför de stora städerna. I alla fall som åskådarsport. Alla de mindre lagen enbart existerade för att odla spelare. Som sportintresserad Skelleftebo är det lite som om vår klubb enbart existerade för att tillgodose någon högre upp i näringskedjan; som om direkt en lokal hjälte föddes skulle hen vara på väg iväg. Det är klart att det är lite så om man tänker på t.ex. NHL, men ingen skulle kunna säga att det inte är vår stads lag och i vissas ögon, vår stolthet.
Så var det inte i USA då. Inte förrän en birollsskådis startade ett eget, självständigt lag, som sopade banan med alla storklubbarnas lillebröder och gav en sömnig stad något att samlas runt. Jag må vara en kulturnisse, men att underskatta hur framgång föder framgång och en känsla av delat värde för alla som svallvågorna träffar vore oseende. Det spelar mindre roll vad det är som sätter bollen i rullning.