Vi formade en linje. Den sträckte sig från 1 till 10. Man skulle ställa sig på det nummer man ansåg sig höra hemma utifrån hur jämställdhetsmedveten man var. Jag blev lite vilsen och var tvungen att fundera.
De andra sköt i väg till sina platser. Allt från 2 till 7. Jag velade och ställde mig på en plats runt 6. Men fortfarande velade jag i tanken. Kunde jag verkligen ställa mig där som man? Jag som aldrig upplevt vad det inte är att vara normen? Jag som alltid varit den privilegierade? Men sedan bestämde jag mig att jag visst kunde vara medveten utan att för den delen ha gått i den andres sko. Det är inte så att jag är helt utan empati, serru.
Kvinnan som höll i utbildningen började att fråga deltagarna varför de valt att ställa sig där de gjort. Hon var noga med att betona att det inte var något fel i att stå på de lägre numren. Då är man i alla fall medveten om man inte är särskilt medveten. Inte alla behövde förklara varför, utan hon valde ut personer lite på måfå. Nu blev jag än mer orolig. Kanske jag ställt mig på en sexa för att jag saknar insikt. Tänk om jag bara är en fejk, en posör? Hon närmade sig och jag tror jag började vrida på mig. Vad skulle jag säga? Jag var trots allt ensam man på den sidan mitten, men har läst mycket om genus och jobbar aktivt i mitt jobb med inkludering och jämställdhet, tänkte jag.
Nu var hon framme vid oss. Hon manade med blicken att ta till orda. En kvinna bredvid mig förklarade snabbt varför hon var en 6:a på skalan. Sedan föll blicken på mig. Hon tittade länge, men jag sa inte ett smack. Plötsligt hade jag börjat känna att jag inte behövde vara en representant för hela mitt kön, att jag inte alls i synnerhet borde motivera varför. Att få rollerna omkastade och gå i någon annans skor var mycket mer omvälvande än min egen empatiska förmåga.