Foto: Nesvold, Jon Olav.
Då står vi här på kanten och tittar tillbaka på ett helt år. När vi var små var ett år en evighet, lika ogreppbar som universums storhet. Nu passerar de som om de vore förkylningar. Jag antar att man borde ta vara på tiden; i alla fall har jag hört sägas att man borde. Men om det är det faktum att i princip allt man upplever som liten är nytt och spännande är det som gör att tiden liksom stannar upp; vad finns det för hopp för i för oss som sitter fast i våra egna guldburar av familj, jobb och försöka bibehålla ens materiella standard? Jobba, skjutsa, städa, laga mat, handla, hjälpa med läxor, försöka hitta tid för något eget, försöka hålla sig vaken när man väl hittat sin egna tid – allt i en till synes evig loop. Knappt hinner man blinka innan det är dags att betala räkningarna igen. Tittar jag i min kalender kan jag se måstena rada upp sig i månader framöver redan innan jag ens hunnit läppja på morgonkaffet.
För att få tiden att sakta ned behöver man alltså, som barnet, uppleva nya saker. Det får i sådana fall bli mitt nyårslöfte. Exakt hur det ska gå till vet jag inte riktigt ännu, men jag ska tänka på saken. Däremot kan jag redan nu lova att det inte bara ska förbli en tanke. Det kanske är dags att ta lite risker? Kanske är det kanske dags att syna denna guldbur och vad den egentligen är värd? Men jag kan vara fel ute där också. Egentligen är det kanske dags att skaffa sig tid att njuta av guldburen? Så buren inte längre ter sig som en bur, utan som en vacker och trygg plats. Trygghet är i och för sig oftast detsamma som förutsägbarhet, så kanske håller inte den tanken heller?
Det får bli låga förväntningar och George Costanzas lag som gäller 2018, det vill säga vad än du tänker och brukar göra, gör det rakt motsatta och framgången är säkrad. Gott nytt hopp till er alla.
Magnus Ericsson