Han heter Danny Dyer. För de allra flesta, i alla fall i Sverige, är han på sin höjd ett ansikte som flimrat förbi någonstans i etern. För de som däremot har en fascination med fotbollsvåld så är han en centralfigur. "Football factory" hette filmen han slog igenom med 2004. Baserad på en bok skriven av John King, placerade den oss bland de där männen som inte tycker att fotboll är riktigt nog, utan behöver slå in ansiktet på en likasinnad supporter till motståndarlaget för att det skall ha varit en match.
Danny passade på att casha in efter filmen och tog sin cockney-dialekt (samt ett tv-team) runt bland öarnas riktiga firmor. Vi fick lyssna på en strid ström av mänskliga haverier berätta om de gamla goda tiderna, när de och deras polare spred terror och våld omkring sig. Det var som att passera en bilolycka. Jag såg varenda avsnitt, även av uppföljaren, "The Real Football Factories International". Efteråt kände jag mig smutsig.
Idag är huliganerna och deras gatustrider en del av det förflutna i landet som gav oss konceptet. Enorma polisresurser har plöjts ned i att kväsa våldet och det har lyckats. Samtidigt gjorde sporten en klassresa, gentrifierades. Säsongen 2015/16 kostade till exempel det billigaste årskortet på Arsenals Emirates Stadium 12500 kronor. Knappast en summa som någon på vapenfabriken i Woolwich, där klubben en gång bildades, skulle haft råd att avvara.
Idag beskrivs stämningen på Arsenals matcher som bibliotekslik. Förutom när det kommer lag från andra länder på besök. Då dånar det av brölet från bortasektionen. Britterna skulle kunna få låna vår nationalsång. För att trona på minnet av fornstora dagar är inte enbart relevant för oss. Även så för Danny. Han dök upp nyligen, nu på BBC:s "Vem tror du att du är" och visade sig vara släkt med Edward den tredje.
Magnus Ericsson