Trottoaren på samma Albert bridge som The Pogues sjungit om var ljust fläckig av alla tuggummin som trampats fast. Jag hade inte tänkt på dem innan, men de syntes tydligare i vätan. Vädret hade slagit om och regnet hivade sig ned från en plötsligt blåsvart himmel ovan. Människornas steg var raskare nu och alla jag mötte var nu än mer tydligt på väg någonstans. Något jag inte var. Jag väntade bara på att Ebbot skulle vakna så vi kunde fortsätta mixa albumet, eftersom han var rockstjärnan och jag bara jag. Så under tiden trampade jag Londons gator, som en planlös musikturist, i väntan. Jag skyndade över Themsen med en tidning över huvudet, likt en statist i en film noir, och kastade avundsjuka blickar på infödingarna i paraplyernas stad. Det var sexton år sedan. Idag sitter jag hemma vid köksbordet och lyssnar på "Pessimists Archive Podcast". Ute är det aprilväder: sol och snöblandat regn.
Podcasten handlar om just paraplyer och om Jonas Hanway, en engelsk filantrop som i mitten på 1700-talet orsakade skandal när han vandrade ut i londonregnet i skydd av ett sådant. Han möttes av hån. En droskförare, som upplevde sitt levebröd som hotat, försökte till och med köra över honom. För precis som idag så möts inte alltid nytänkande med entusiasm. Ibland är en idé (hur smart den än må vara) ett hot mot den rådande ordningen. Paraplyer var det bara fransmän och möjligen även kvinnor som använde, fnös londonbon cirka 1750. Om Gud hade velat att man inte skulle bli blöta i regnet hade han ordnat det på något anständigt sätt, ansåg man. Därför tog de väl bemedlade droska hit och dit i regnet, medan pöbeln fick hålla sig inne om de vill vara torra, vilket de självfallet inte hade råd med.
I en stad som London var paraplyet paria, en gång. Men förr i ti'n var de dum i huvve, nå jävulst...
Magnus Ericsson