Foto: Eric Gay.
Egentligen borde jag skriva mer om flyktingarna och de stängda Sverige, men jag pallar inte mer. Det som händer just nu i mitt land har jag mycket svårt att gå med på. Däremot skrev jag, på Amnestys uppmaning, ett brev till en politiker angående det hela; det får räcka för just nu. Nu skriver jag om musik istället.
För en vän skickade mig en länk till en återutgåva av Gloria Ann Taylor, en av dessa relativt obskyra soulartister vars myt bland skivsamlare har växt och växt i samband med att hennes få och obskyra skivor stigit i pris. Min vän är en skivsamlare av rang, bör kanske inte tilläggas egentligen, men jag gör det ändå. Han har köpt på sig obscena mängder med märkliga vinyler. Senast jag såg något han inhadlat tycktes det mig som att han börjat snöa in så smått på turkisk psykedelia. Det lånar sig naturligtvis ganska enkelt till hån, men jag kan ändå älska den kärleken till musik som det visar på.
Själva samlandet av obskyra objekt är liksom en annan grej, som de viktorianska excentrikerna. Med enorm besatthet samlade de på exempelvis fjärilar och sökte det brittiska imperiet runt efter än mer ovanliga arter. Ändå var det nog baserat i en grundläggande fascination över naturen och livets hejdlösa pluralism. Att de sedan nålade fast fjärilarna i deras samling får nog mer ses som missriktad entusiasm.
Gloria Ann Taylor sjöng fantastiskt, det gjorde hon verkligen, men aningen för tekniskt. Hon var liksom aldrig riktigt närvarande i låten och låtarna i sig, de höll kanske inte alltid måttet, även om produktionen var rätt intressant. Jag kunde förstå varför hon aldrig slog igenom, trots allt. Det är rätt ofta så med dylika artister, men det där förbisedda, bortglömda är den viktigaste faktorn i att väcka passionen i samlaren. Hon sjunger för mig; bara jag förstår.
Magnus Ericsson