Foto: Dino Perrucci.
Måhända är det kanske inte lika ledsamt när en banbrytande musiker dör vid åttionio års ålder, som när Bowie gled iväg ut i världsalltet inte ens fyllda sjuttio. Måhända så var Fats Domino någon som de allra flesta i min ålder och yngre inte ägnat en tanke åt på länge, möjligen inte ens någonsin.
Själv så hade jag nog fått för mig att han redan dött för länge sedan och jag missat det. Så jag blev både överraskad och lite vemodig, överrumplad. Jag tänkte direkt på farfar. En sällsamt levnadsglad man som fick sin sista och slutgiltiga hjärtinfarkt redan när jag var ung. Jag såg honom igen, påtandes i hans älskade blomsterträdgård, i skjortärmarna (för det fanns inte tid att byta om till något lämpligare). Jag såg lejongapen som stod utanför altanen också, med blommorna likt dubbla rader av lysande gula bjällror. Musik fungerar sådär; den lockar fram minnen och bilder.
Farmor och farfars lilla torp i Sjöbotten var "Blueberry Hill" och farfar Fats, inte bara till magomfånget. Han tillhörde egentligen inte generationen som borde ha gillat rock'n' roll, snarare Snoddas, men han var alldeles tokig i Fats Domino. Tror jag i alla fall. Han kanske bara spelade "Blueberry Hill" om och om igen bara för att hans lilla barnbarn ville det, sådär omättlig på något roligt som bara mindre barn kan vara. En gång till bara, snälla farfar. Att så många minnen kan välla fram av ett dödbud, det är märkligt ändå. Jag hade nästan glömt bort allt det där – hur det såg ut där, hur det luktade av alla blommorna, allt det jag upplevde där. Det hade bleknat bort så där som minnen gör, men nu är de tillbaka igen. Jag minns allt det klart och tydligt nu. Det enda jag inte kan komma ihåg är hans röst. Farfars alltså, inte Fats. Den rösten kommer leva vidare. Åtminstone så länge mitt hjärta fortfarande slår.
Magnus Ericsson