Hennes hår är högt och står runt det skrynkliga ansiktet som en lejonman. Vi sitter vid varsina bord på ett fik mitt i Arlandas Sky City. Hon väntar på sin man, som sakta kommer hasande med en bricka.
Hans händer har blivit för svaga, av reumatism eller ålder, så han håller sina händer under brickan, i famnen, vilket gör själva nedställande av brickan till ett äventyr.
De två kaffemuggarna tippar nästan, men damen med lejonmanen märker ingenting. Han kränger av sig sin ljusa trenchcoat.
Under bär han en senapsgul blazer, blå skjorta och en matchande gul-blå, sidenslips. Manschettknapparna blänker i solen och gnistrar i kapp med de dubbla vigselbanden som numer hotar att strypa blodtillförseln.
Hans gråa hår är prydligt vattenkammat på plats, bakåt och i en proper sidbena. Allting med det åldrade paret skriker att de är från en samhällssfär där jag aldrig kommer höra hemma.
Men samtidigt tedde sig den där brickan helt onaturlig i hans armar. Det var nästan som en skymf att inget tjänstefolk bar den åt honom. Som vanligt ligger detta i betraktarens öga.
Att paret däremot klätt sig för tydligt utmärka sig, det står klart. Har man pengar, börd eller bägge två, då ska man väl se till att visa det?
Inga av vår samtids drift till individualiserad likriktning vilar på deras axlar. Istället tycks de fria. De har gett upp loppet att hänga med i utvecklingen, eller så har de förkastat utvecklingen helt?
Jag tittar ut genom panoramafönstren, ned på en kvinna i varselväst som går omkring bland planen på asfalten. Hon böjer sig ned frekvent för att plocka upp något som tydligen ligger där på marken.
Instinktivt tänker jag att det nog är fimpar, men inser lika snabbt att den associationen är från en svunnen tid. Ingen röker bland flygplan och bränsle nu för tiden. Så dum är ingen i dag.
Magnus Ericsson