Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Det var en dag då jag tappade hakan. Det där slentriankollandet av fejjan blev, kanske naivt, en kalldusch. En efter en av mina kvinnliga vänner skrev #metoo. Min egen partner också. Som man känner jag mig redan ute på hal is när jag skriver om det. För oavsett om jag själv har begått något brott eller ej så har det lika förbannat skett under min näsa och jag vet att jag inte alltid haft vett eller mod att säga stopp. Jag har hört snacket i omklädningsrummen, på förfesterna. Jag har nog trott att det varit en del av att vara man som man liksom måste acceptera för att passa in och inte stötas ut.
Men det här ska verkligen inte enbart handla om mig och min upplevelse. Låt mig bara säga att jag får en stor ångestklump i magen av allt detta och min hjärna vänder in och ut på sig själv bara jag tar ansats till att försöka få rätsida på vad allt detta innebär. Vad det här istället ska handla om är att som man våga vara kvar i detta obehag, denna känsla och inte följa impulsen att försöka friskriva sig från personligt ansvar i denna medmänskliga haveriutredning.
Det finns två saker att ta med sig, som jag ser det i alla fall:
Bara för att någon väcker sexuell åtrå hos dig innebär det inte automatiskt att de menade att göra det och de är inte på något sätt är ansvariga för vad du känner eller gör.
Du har inte rätt till ett j***a s**t.
Alla som skrivit och sagt att den här specifika bollen ligger hos oss män har såklart helt rätt. Vi har plikten och skyldigheten att aktivt delta och försöka utforma en ny, bättre mansroll. En roll där de enda accepterade känslorna inte är gapflabbigt eller ilska. En roll där innehavet av en penis inte automatiskt ger oförtjänta privilegier eller rättigheter. Även om det känns vilset till att börja med så är vi alla förtjänta av en ny väg.
Magnus Ericsson