Bio har onekligen förändrats. Borta är de överdådiga salarna och den enorma vita duken från mina första biobesök på Palladium och Grand. I torsdags satt jag i salong fem och tänkte att det nog finns knösusar med plattskärmar i den storleken hemma. Matoset från en restaurang på gatuplan trängde ned och fick mig först att tro att det brann någonstans. Aningen passande när jag och vän var där för att se krigsfilm. Vi var tre i salongen och popcornen var för salta. Jag var tvungen att rusa på toaletten efter halva filmen. Man dricker för mycket när popcornen är för salta. Det eller så var det bara åldern. Filmen var "Dunkirk" så man vet redan innan vad som händer. I alla fall om man har ett rudimentärt grepp om historia. Vad gör man då som filmskapare i det fallet?
Man fokuserar på den lilla människan i det stora historiska förloppet, är svaret. Vilket "Dunkirk" gjorde på ett väldigt effektivt sätt. Men det var inte bara någon enkel historia om gott och ont och hjältemod. Det var knappt en berättelse alls. Istället blev det en studie i vad konceptet nation kan vara. Den fula baksidan, det exkluderande, men även det storslaget jaglösa uppoffrandet som det också kan framkalla. En svunnen tid får lysa på vår samtid. Vem får plats i båten när det inte finns plats för alla? Först var alla britter, men när platserna inte räckte till var det kompanibröder först och Gud nåde den fransman som försökte smyga med ombord. Detta var the original Brexit.
Samtidigt strävar civila båtar över kanalen för att undsätta de sina. Människor som verkligen inte behövde sätta sina liv på spel gjorde det för tanken på ett nationellt vi och ett delat mål. Det är vackert och lite obehagligt på en och samma gång. Det är fint med film som får en att tänka, även om kläderna luktade lätt av kolgrill efteråt.