Foto: Izabelle Nordfjell/TT.
Ibland är dessa 1800 tecken mer ett fängelse än en vänlig ram för tankarna. Vissa dagar finns det så mycket mer att säga än vad en liten kolumn kan svälja. Argumenten vill inte stanna inom formatet, utan vill istället bre ut sig över sidan, helst över hela uppslaget. Men jag får kväsa det i sin linda. Vi har bara dessa tecken: jag och orden och tankarna. Dessutom ska det in en gammal bild på mig längst ned. Det är ingen bra bild ens. Jag borde be att få byta till något som faktiskt liknar den stilige, medelålders man som jag blivit sedan jag började tälja på detta maskformiga bihang för säkert tio år sedan.
Idag skulle vilja berätta om hur illa det känns att sitta hemma och vänta på att börja orka igen. Hur sur jag är på mig själv som inte lyssnat på signalerna. De har inte varit direkt diskreta, men jag har bara tjurat och bitit ihop. Stressen har blivit livsstil; har börjat ändra den jag är till någon jag inte vill bli. Men i samma tanke tänker jag att det trots allt känns bättre nu och att jag snart är tillbaka på banan. Men tänk om jag skriver mer än vad som är smart? Tänk om allt jag skulle vilja berätta kommer hållas mot mig? Att min svaghet i dag kommer att bli gängse bild av vem jag egentligen är. Men jag är snart tillbaka. Febern tog ut sin rätt, visst, men jag är inte för gammal för att bli hel än.
Det blinkar till på min mobil. Någon har nämnt mig på Instagram. Jag öppnar och rullar igenom bilderna. Jag kommer inte längre än @skellefteacreative. Fastnar där på en bild av en brodyr som hålls upp som en anklagelse. Tänk positivt, står det. Brodyr och psykisk ohälsa är veckans tema. Det är genialt. Ett bevis på att styrkan kommer tillbaka. En bild är allt jag behöver för att förstå det. Men även att det inte kan bli detsamma som före och att det är lika bra det.
Magnus Ericsson