Många av de stora stjärnorna dör, nu senast Lill-Babs.
Det var slut på den första perioden i torsdags. Ställningen var fortfarande 0-0. Men istället för att dras med i den skenande hjorden som forsade upp från läktaren och ut till kaffe och korvar med bröd satt jag kvar på min plats. Jag flippade runt lite planlöst på min telefon och njöt av ensamheten en stund. På Facebook var det samma vanliga tjatter om inkompetenta domare och annat som var angeläget i den bubbla som algoritmerna tilldelat mig. Så föll en kyla över mig. Inte från isen, utan från inlägget om att min vän skulle fyllt år idag. Men istället för tårta med kidsen ligger han under en stenplatta på Skogskyrkogården i Gamla Enskede, sju stationer från Slussen.
Det var ingen slogan som ”Fuck Cancer”; det var ”koka upp i en sked och in i armen med skiten”. Börjar vara uppriktigt trött på att skriva om döden. Rocken till exempel är en kropp stadd i förruttnelse, en zombie från vilken lemmar trillar av mer och mer ofta. Fan, till och med Lill-Babs strök med i veckan. Men för varje år som livet klänger sig fast vid mig blir saknad och sorg en allt större del av vad det betyder att vara jag. Det är nog ett allmänmänskligt tillstånd, men det gör inte det särskilt mycket lättare. Oavsett är det något man måste lära sig att hantera. Är man blödig och känslig, som jag, är det tur att man kan skriva om det. Men de allra flesta av er som läser detta kände inte honom under stenen... Men de flesta kan relatera till döda stjärnor. De betydde något i mångas liv. Därför skriver jag om dem.
På något märkligt sätt tycker jag om att skriva dessa runor. Jag kan vara personlig och skriva om sådant som kan beröra, en aning i alla fall. För mig betydde han under stenen mer än så. Alla dessa krönikor har nog egentligen varit mest om honom. Bara det att ibland fick han heta Lou Reed, ibland Bowie.