Foto: Fredrik Sandberg / TT.
Det var någon gång runt 2004 som jag förstod att det inte längre skulle gå att göra sig ett levebröd på musiken längre. I alla fall inte på det sättet som jag lärt mig: man spelade in en skiva och sedan ut på turné. Om det ville sig väl så spelades musiken på SR och då trillade STIM-pengar in lite senare. Ville det sig extra väl så köpte något utländskt skivbolag rättigheterna till skivan och då kunde hela baletten dra igång i det landet istället. Då, där jag satt och funderade, stod det klart att den modellen för att skrapa ihop ett leverne hade gått i graven. Skivbolagen famlade i mörkret lika mycket dom. Nästan ingen betalade för musik längre. Jag minns att jag till och med skrev en bitter låt om att börja göra blip-blop som gick ladda ned till mobilen. Den har inte åldrats väl.
I det relativa mörkret stod dock en sak klar – att om du ville nå igenom bruset och slutligen kanske få tag i några slantar till hyran – då skulle man få med en låt i en reklamfilm. Reklamen skulle pumpas i tv och ingen skulle inte kunna värja sig. Tjoff bara, så skulle saken vara biff. Idag är reklamfilmen ersatt av tv-spelen. Att få med en låt på till exempel soundtracket till NHL-spelet skulle innebära att stackars oskyldiga gamers tvångsmatas med din musik när de knappar runt bland menyerna. Hur det sedan omvandlas till ekonomiska medel för dig är lite oklart; fortfarande betalar nämligen nästan ingen för musik.
Hela resonemanget må vara mer än ett stenkast från de konstnärliga ambitioner som du en gång bar, men omständigheterna dikterar att dessa får stå åt sidan för de materiella behov som alla människor har. Det är nämligen notoriskt svårt att gå till hyresvärden med ett 8-minuters stycke konstmusik om kärnfamiljens frånfälle och få denne att acceptera det som skälig månatlig ersättning.
Magnus Ericsson