Foto: .
Foto: Den tänkta bron. I slutet av maj ska kommunmedborgarna få säga sitt om den omdiskuterade centrumbron.
Så kom det då, sveket. Stadens teknokrater kör över det bakåtsträvande folket – den oinformerade massan, det vill säga väljarna. Förutsättningarna har ändrats, påstår man. Staden växer snabbare än beräknat och vi kan inte stå i vägen för utvecklingen. Allt fullt rimligt om man är med på tåget mot att växa som stad. Men rätt många människor är nöjda som det är, rätt många föredrar att man inte alls gungar båten vi sitter i. Kalla det bakåtsträvande, kalla det konservativt. Sådant är fallet trots allt. Låt dumume hålla på och växa och göra sig till, skulle man kunna sammanfatta sarkastiskt.
För vad är en bro? Vad är ett kulturhus? Vad spelar det för roll? Hårda, döda, dyra objekt ställs rätt ologiskt som motsats till mjuka barn och våra älskade äldres behov. Brunhögerns populister sticker fingret i vädret och känner vilket håll missnöjet blåser åt, sedan säger de vad de tror att folk vill höra; spelar på den minsta gemensamma nämnaren, obehaget inför förändringar och oron över det främmande. Men de företräder en del av oss. Det är en sanning, det är demokrati. Frågan är dock vad som händer med demokratin och tilltron därtill när man kör över väljarna? Oavsett hur enbart rådgivande en folkomröstning än må vara?
För mig är "sveket" inget problem i praktiken: jag röstade för en bro och väntar redan otåligt på ett kulturhus. Men för alla de som signalerar att det går för fort för dem? Där skulle jag gissa att politikerföraktet fått sig ytterligare en steroidspruta. Det är sådant som gör att farliga idioter som Trump till slut faktiskt blir valda. Men om folket inte vet sitt eget bästa då? Kan man som representant för dem verkligen fatta beslutet att vanliga människor vet för lite för att lyssnas på? Tydligen, i alla fall om man är helt säker på att man, som vanligt, kommer att bli omvald.
Magnus Ericsson
Foto: .