Det är som vilken annan fredagsmorgon i huvudstaden som helst. Träden har försiktigt vågat börja veckla ut bladen, tulpaner och påskliljor står i refugerna.
Över centralbron pilar vita skåpbilar och taxis i en stadig ström, pendeltågen dunkar förbi då och då under hotellrummet jag sitter och skriver på. Man får inte röka på rummet, inte för att jag röker numer, men det skulle kännas lämpligt med ett bloss av någon obskyr, nostalgisk anledning, som jag inte orkar definiera.
Flyget hemifrån gick aningen för tidigt för att den där riktiga intellektuella fliten skall infinna sig. Borta vid Kornhamntorg sitter det någon och blundar med ansiktet mot solen som leker tittut bakom några enerverande strömoln.
Ovan henne spänner Bågspännaren sitt armborst som han gjort sedan 1916, då Föreningen för Stockholms prydande med konstverk hostade upp pissetassarna för att resa statyn till minne av Engelbrekt Engelbrektssons kamp mot Erik, taskmörten av Pommern. Sådant har vi inte hemma. Vi har Johanna i parken och fallosen på Möjligheternas torg.
Det är första gången jag är tillbaka i min forna hemstad sedan en helt mycket vidrigare fredag, den 7/4.
Min käresta och jag är här för att fira henne, bland annat. Allt tycks vara som det alltid varit, men något är annorlunda inom mig. Hon hittar inte så bra, inte någonstans, så jag leder vägen, men märker hur jag undviker de stora stråken.
Jag tittar då och då var det finns öppna butiker och portar som skulle kunna skydda. Inte utan att jag skäms lite över det, men jag kan inte låta bli. Det sker automatiskt.
Jag är nog en rätt orolig typ, för det ser inte ut som människorna vi möter tänker på sådant. För dem tycks livet återgått till det vanliga; en seger om något. Det är säkert långt mer komplext än så, men jag väljer att inte låtsas om det.
Magnus Ericsson