Midsommar har passerat. Allt vänder och dagarna blir mörkare igen. Just nu kanske det inte känns akut, men sötebrödsdagarna börjar så sakta att rinna undan. Varför bor man här, kom jag på mig själv att fundera i samband med att jag rotade runt i garderoben efter en dunjacka att fira sommaren i? Vad i hela världen kan ha fått människor att en gång bege sig hit upp, se sig omkring bland myrarna och skogen och säga att det här blir toppen? Det är en tanke som dyker upp ibland när jag är ute och kör bil i obygden och ser byar – varför här? För jag tänker mig att när de första nybyggarna kom hit så färdades de sakta, genom oändlig terräng, utan vägar eller stigar att följa. Men ändå hittade någon till Kankeltjärn, såg sig omkring och fann att livet var gott just där. Förmodligen hann de knappt bygga en liten koja innan vintern åter ylade runt knuten och snön och isen tog tillbaka sitt land. Hur illa kan livet ha varit där de bodde före om de ansåg att detta var en uppgradering?
Det går såklart att ta Civilization-perspektivet (spelet där man styr en egen civilisation för att leda den till världsherravälde) och titta på allt som finns här, alla resurserna: skogen, vattnet, guldet, men kanske framförallt, avsaknaden av en massa andra människor som redan lagt sina giriga vantar på gobitarna. De måste ha varit rena äventyrare som först styrde kosan hit upp. Modiga, på gränsen till dumdristiga, människor som bara lämnade allt de lärt känna för ett hopp om rikedom och ett bättre liv. I alla fall en del av dem. En del var nog bara desperata eller rent ut sagt, svagsinta.
Det är i alla deras fotspår som jag nu tar på mig dunparkasen och går ut och tänder grillen; en i en lång rad av riktiga hårdingar som inte låtit en kall sommar stoppa mig. Äppelträdet må blomma, men vintern kommer.
Magnus Ericsson