En hastig kram, som kunnat tolkas som en artighetsgest. Men som i detta sammanhang bör ses som något mycket mera.
Kärlek har uppstått, och mottagaren Anna uppmuntrar snart den blyge men starke mannen att bokstavligen ro ut i en strid fors för att föra dem till en ö mitt i strömmen. Med bävan inser hon att det kanske var att låta känslorna rusa iväg för mycket. Men med erfarna händer lotsar han dem både till målet – och tillbaka.
Majlis Stenman bor i Norsjö, är född på 1940-talet, och "Längtans stränder" är hennes femte bok. Både titeln och båtfärden ledsagas av ett snarlikt omslagsmotiv.
Men natur- och kärleksupplevelser är sällan enkla att förmedla i skrift. Det finns så många utnötta bilder att ta sig förbi. Här har Majlis Stenman dessutom valt att lägga in en berättarfigur som ska kommentera Annas upplevelser, vilket känns onödigt. Det blir snart ändå så uppenbart att Anna och författaren är en och densamma. Liksom att den som exempelvis läst sin "Fönsterbord i paradiset" vet vem mannen vid årorna är.
Ett mer spännande anslag kunde ha varit att få följa Annas väg ut i livet, från den trygga och ljusa uppväxten hos sin fiolspelande pappa och den tålmodigt uppoffrande mamman. För då fanns ju säkert också förhoppningar, även om uppbrottet inte tycks ha varit direkt självvalt.
Nu stannar det vid en glimt från första tågresan söderut. Men mer kommer kanske en annan gång?
Stefan Holmberg