Linda Olsson. Foto: Brombergs/Pressbild
Systrarna Maria och Emma har ingen kontakt. Mellan dem finns något outtalat, obearbetat. När Maria som bor i Spanien reser hem till Sverige för att vara med på moderns begravning föreslår hon systern att hon ska komma och hälsa på. Efteråt ångrar hon sig.
Det tar flera år innan Emma hör av sig och hur det går får vi veta i Linda Olssons roman "En syster i mitt hus". Maria är rädd och rasande över besöket. Ingen av systrarna mår bra. Mellan dem ligger ett obearbetat trauma, det som hände för länge sedan.
Maria älskade sin tvillingsyster över allt annat, men när den yngre Emma kom till världen förstörde hon gemenskapen.
Linda Olsson skriver lika sparsmakat, allvarligt och drömskt som hon brukar. Mellan raderna vilar hemligheter och antydningar som eftersom ger vinkar om vad som ligger bakom bristen på kontakt.
När Emma nu kommer ner till solen och värmen verkar hon nedbruten, ensam och trött. Hon är sig inte lik, inte alls den vackra unga blonda kvinna som Maria minns. Hon vill egentligen inte veta vad som hänt henne. Under några dagar tvingar systrarna sig till en slags samvaro med korta promenader. Eftersom minskar rädslan. Frekvenser av undanträngda minnen kommer upp till ytan. De delar också med sig bitar av både den lycka och sorg som drabbat dem som vuxna.
På bara dryga tvåhundra sidor dras man helt och fullt in i dramat. Det är vackert, sorgligt och hoppfullt.
Inger Lundqvist