Samtidigt som tv-publiken skanderade Måns Zelmerlöws namn förra helgen, snubblade jag över den mångfaldigt mer fascinerande Youtube-artisten Naomi Elizabeth och popdängan "Smooth like power steering". En låt vars titel innehåller ordet "servostyrning" är förstås svår att hålla sig borta från, inte minst för en som inte varit i närheten av en endaste liten servostyrning på säkert ett år.
Musikvideon bjuder på 270 sekunder av oförglömlig, autogenererad syntpop med Naomi Elizabeth i ett rödkaklat badkar där hon wailar fram oförglömliga textrader som "smooth like an SUV, functional like a truck" följt av fantastiska: "Oooh oooohoho ooohooo ooooooo". Sedan klipps det raskt till Naomi Elizabeth iförd Lara Croft-kläder när hon klättrar på ett stängsel och smyger med en pistol, för att slutligen mynna ut i en emotionell final där hon lägger sig ner och sover.
Det är något med hela produktionen som påminner mig om Nore Norold - Sveriges förmodligen minst kända regissör, tillika Sveriges absolut sämsta regissör, någonsin. Jag tittar med en skräckblandad förtjusning, lika nära till ett skrattanfall som till tårar. Tänker: Är det här seriöst? I så fall är det fantastiskt. Är det ett skämt? I så fall är det lika fantastiskt.
Naomi Elizabeth har med blott en video blivit ett livs levande, "ohohoho"-ande mysterium för mig. Jag har säkert hunnit kolla på skiten tio gånger. Det är så fruktansvärt dåligt, så vedervärdigt, kräkframkallande uselt att jag älskar det, precis som jag älskar Nore Norold. Visst, Mums-Måns kanske sjunger lite vassare, men vafan, han sjunger inte ens om servostyrningar. Jag har redan glömt bort hur Heroes låter, medan Smooth Like Power Steering biter sig kvar som en fästing. Om du missat den så gör dig själv en tjänst/otjänst och titta på den. Din hjärna kommer att krevera.
Carl Brännström