I herrens år 1980, i sin egen spya, i baksätet på en bil, dog en man som hette Bon Scott. Han var mannen bakom poesi som bland annat "she wanted it hard, she wanted it fast, she liked it done medium rare". Hans poesi var av det mer rustika slaget, som synes, ändå tycktes han tala till hjärtat hos en hel del människor. Självklart blev sorgen stor bland dessa när budet om hans frånfälle spreds över världen och tanken var självklart att det är över nu.
Ganska begripligt förstod man att en unik röst hade tystnat och att hela den resan var över. Men så var inte fallet. Istället tog hans bandkamrater in en ny sångare, en liten man från Newcastle, som hade en än mer omöjligt röst. Hans poesi var inte helt olik Bons. Rader som "she was a fast machine she kept her motor clean, she was the best damn woman that I ever seen", ställde det bortom tvivel. Kvar var samma tunga boogierock och den lilla skolpojkefiguren som spelade busiga riff och solon.
Denna vecka kom den nya boken ut. Jag tror ni vet vilken jag syftar på; det har varit ett himla liv om den. Även där har skaparen ersatts av en annan, ny förmåga. Även där ansågs tydligen det som skapats kunna stå på egna ben; likt ett barn som flyttat hemifrån. Man behövde inte Stieg för att skriva en Stieg-bok. Det räckte med en ny "poet", som skrev lite på samma vis och sedan kunde framgångskarusellen fritt snurra vidare.
Jag vill inte uttala mig om vilken standard den nya boken håller, för jag ämnar inte ytterligare ge karusellen fart med mina pengar. Men visst kan vi vara överens om att det unika gått förlorat? Men som i fallet med den döde boogierockpoeten, så kan det som kom efter få ett eget värde och kanske nå än större framgång? Något som originalet kanske var lite för unikt för att nå? Men att något har dött, det är det ingen tvekan om.
Magnus Ericsson