För den som lyckats undgå Lena Dunhams hyllade tv-serie "Girls" kan det behövas en kort presentation. Serien handlar om fyra unga kvinnor, boendes i New York, som försöker hitta sig själva. Det innebär en del kärleksstrul, kompisbråk och många tårar. Både bra och sämre sådana. Men Lena Dunham (som kallats den nya tidens feministikon) lyckas också väva in mycket vettigt i serien. Till skillnad från "Sex and the city" (som "Girls" konstant jämförs med) låter hon en mer verklighetsförankrad vardag stå i rampljuset, men serien är med det sagt aldrig tråkig. "Girls" är väldigt underhållande och innehåller, tro det eller ej, mer naket och kärlekstrassel än föregångaren. I sin självbiografiska bok "Not that kind of girl" delar Lena Dunham exempelvis med sig av sina tankar kring hur det är att vara naken i tv. För henne är det bara ett "arbetsverktyg för att berätta en historia", helt enkelt. Och ungefär så avslappnad är hon kring det mesta, oavsett om det gäller tvångssyndrom eller dåliga dejter.
Lena Dunham är en vettig och mycket begåvad person som genom boken går igenom sitt liv öppenhjärtigt. Ofta med en smart slutsats dessutom. Och precis som vanligt när det gäller henne är inget ämne tabubelagt. Det är omöjligt att inte skratta sig röd åt "Not that kind of girl" och desto svårare att inte måla upp bilder av alla obekväma situationer författaren försatt sig i. Samtidigt skriver Lena Dunham också om allvarligare ämnen på ett tänkvärt sätt. Läs och lär, säger jag bara.