Den här morgonen var det skum på strömmen och vattnet tycktes flöda lite snabbare än tidigare. De har nog släppt lite på dammen, tänkte jag. Inte någon av mina skarpare insikter, men det är så det blir bredvid älven. I alla fall för mig. Bakom mig, på grusvägen, knastrade joggare och hundrastare förbi. Jag vände mig bara om för att se så jag inte krokade någon terrier eller funktionsjacka när jag kastade ut draget. Det vore opraktiskt.
Två dagar tidigare hade jag dragit upp ett par granna öringar, en från havet och en lokal förmåga. Jag hade mått som en prins. Den här dagen hade dock vinden tagit sats utifrån havet och var det enda som bet. Det tycktes tomt i vattnet. En äldre dam som bar på en gravlykta stannade till och frågade hur det gick. Hon hade lite kontanter på fickan och undrade om hon kunde få köpa en fisk av mig. Jag fick göra henne besviken och istället konverserade vi lite kort och styltigt om vädret. Jag undvek att fråga om lyktan.
Ett äldre par vände på en båt och la den i vattnet. De rodde över till en av öarna mitt i älven. Förmodligen skulle de öppna stugan för säsongen. Deras lilla vita, lurviga hund hoppade ur båten innan de kommit till land och mannen hade ett jäkla sjå med att få upp den enfaldiga jycken. Kanadagässen tutade och plaskade, men under vattnet var det, så vitt jag kunde förstå, fortfarande helt dött. Två unga tjejer knastrade förbi bakom mig. Den ena förklarade hur skönt det skulle vara att kunna utbilda sig färdigt utan att sedan ha en massa studielån att betala tillbaka. Jag vet inte riktigt om jag hittat på det i efterhand, men jag har för mig att hon i samma andetag talade om Norge och pengarna man kan tjäna där på kort tid. En tid kort som ett sommarlov. Men jag är inte säker. Det blir så vid älven för mig. Allt flyter samman.
Magnus Ericsson