Eleanor Catton. Foto: Robert Catto
Det kryllar inte precis av romaner som utspelar sig på Nya Zeeland. Det var förmodligen därför min nyfikenhet för Eleanor Cattons "Himlakroppar" väcktes. Men också för att den har prisats och fått översvallande recensioner.
Den utspelar sig 1866 och handlar om människor som söker sig till Nya Zeeland med hopp om att finna sin lycka som guldgrävare.
Här möts maorier, kineser och lycksökare från andra håll. Det är männens värld men också en vacker opiumrökande prostituerad, en präst och en driftig affärskvinna med seanser som specialitet spelar viktiga roller i de förvecklingar som utspelar sig kring en gruva. Guld hamnar på avvägar, koffertar som fraktas över havet förväxlas, hämnd krävs och en död eremit är kanske mördad. Det känns lite som en vilda västern-film.
Eleanor Catton frossar i ord, språket flödar av berättarglädje och beskrivningarna är utförliga, till exempel av en man som hade; mörkgrå knälång bonjour med sidenklädda slag, mörkröd väst, grå rosett och randiga jackettbyxor i kaschmir. Efter en hel sida ser man honom framför sig.
Den inledande personförteckningen behövs verkligen, det är många herrar att hålla reda på.
Nåväl, de drygt 1 100 sidorna är bara för mycket för mig. Bara att hålla i den är en kamp. Jag tappar intresset. Hälften hade räckt. Men ni som gillar guldgrävarromaner och artonhundratal kan ju ge er i kast med tegelstenen.
Inger Lundqvist