Det är högsäsong för landets alla galor. För den som är intresserad finns oändligt många timmar att spendera tittandes på paljettklädda klänningar, stela tacktal, artiga leenden och försök till roliga presentationer av diverse mer eller mindre kända människor. I vanliga fall brukar jag tycka att det faller rätt platt. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det är svårt att relatera till uppklädda kändisar uppradade vid långbord i kulturens finrum, för många timmar för att jag ska kunna sitta still och alltid fel människor som vinner. Men efter att ha sett P3 Guld-galan i lördags är det inte jag som klagar. Tvärtom lämnade jag soffan fylld av någonting jag inte kan benämna som någonting mindre än ett hopp. Saker förändras, äntligen.
I nio olika kategorier korades vinnare, och av dessa nio vinnare var åtta kvinnor. Givetvis önskar jag att det inte behövde vara någonting som någon tyckte var särskilt anmärkningsvärt, att det inte nödvändigtvis stod som rubrik på varje artikel. Ungefär på samma sätt som att ingen, eller åtminstone en mycket mindre skara, kommenterat den mansdominans som så länge har funnits på våra scener. Men det är anmärkningsvärt, vilket syns tydligt för den som klickar sig fram genom sociala medier. "Verkar som att man kvoterat in lite damer i år, kul för dem", "Var det en tjej som vann 'bästa manliga artist' också?" och "Var det inte F!:s årsmöte som direktsändes?" är några av alla de kommentarer som kommer från misogyna kränkta män som uttalat sig. De verkar tro att det måste handla om någon sorts politisk korrekthet när kvinnor överträffar män. Men för mig är det tydligt att svenska kvinnor gör den bästa musiken, skriver de texter vi vill lyssna på och producerar de bästa låtarna. Och med hjälp av varandra, och andra som banat väg, tar de plats på våra scener. Äntligen.
Emelie Häggström