Misstänker att det var pappa som första gången tog mig till korvmojjen på söder. Den skulle tydligen var något speciellt. Helt säkert satt vi i bilen med folielådan i knäet och tyst glufsade i oss käket. Eftersom jag växte upp på Moröhöjden så var mackarna i stadens södra utkanter avlägsna och definitivt inget man tog cykeln till när man fått ihop de 19:90 som behövdes för ett skrovmål eller dylikt. Vi hade Minigrillen, som låg farligt nära Ribbans kioskbutik, med sina livsfarliga storkillar som slog och bonkade på flipperspel, deras mopedmustascher buktandes av rediga mullbänkar med Röda Lacket. På många sätt och vis är uppväxten i Skellefteå parallell med skräpmaten.
Mina föräldrars generation hade Korv-Ivars och startade som konsekvens sin Parisarakademi på deras åldrars höst, som ett sätt att hålla fast vid ungdomen, men även som ett sätt att förfina något som egentligen var genuint arbetarklass. Snabbmaten var rock'n'roll, bilar och slagsmål, kanske något ivrigt, klumpigt hångel i baksätet dessutom.
Krysset med sin bureburgare var kanske mera min generations snabbmatsmecka, även om raggarbilarna ofta stod i led utanför och att smockan nog hängt i luften där mer än en sen fredags- eller lördagskväll. Men om någon ens orkat hångla efter ett dubbelt buremål med räksallad, det låter osannolikt.
Krysset var ytterst arbetarklass, lunchrusningen var vid den tid då de som börjar vid sex- eller sjutiden börjar bli hungriga och inte vid tolvtiden, då kontorens högskoleutbildade skyndar sig ut för en bulgursallad och ett snabbt bodypump-pass. Det var skoterkepsar och mjukisbyxor, övervikt och hjärtbesvär, epatraktorer och risiga inlands-Mercor. På torsdagskvällen stod de parkerade på andra sidan E4:an, på OBS-parkeringen och såg en bit lokalhistoria gå upp i ett moln av gurksallad och stekfett.
Magnus Ericsson