Foto: JESSICA GOW / TT.
Det började med att de som hade pengar var less på att de som hade mycket mindre snyltade ur den gemensamma pengaburken. Därför formade de med pengar om hjälpinstanser som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen till snyltjägare. De som drevet föste mot jägarna var ofta unga individer och de lärde sig att avsky etablissemanget och deras hundar. Så när det blev dags att rösta om den gemensamma pengaburken så tyckte de jagade att det var dags att ge igen. De röstade därför på vad fanken som helst, hellre än på etablissemanget som startat drevet.
De med pengar tyckte att pengarna var en utmärkt måttstock och använde den på allt. De lade ned de som tog hand om sjuka bredvid måttstocken och såg att de vårdande var mycket korta i rocken. Om de vårdande börjar tjäna mer pengar så kommer de att växa, tänkte de med pengar. För att det var viktigt med de vårdande; det tyckte dem trots allt. Men tyvärr, eftersom de med pengar inte tyckte om att lägga så mycket pengar i burken så gjorde det att det helt enkelt inte fanns särskilt mycket pengar till de vårdandes nya företag.
Oftast blev det så att det billigaste budet blev det som vann och det enda som fanns att göra billigare var lönerna till de vårdande. Därför blev det inte riktigt som de med pengar tänkt sig. När de lade ned de vårdande bredvid måttstocken så var de lika korta som förr. Men konstigt nog började ingen fråga sig om måttstocken verkligen var lämpad för uppgiften. De fortsatte mäta, de som jobbade med reklam, de som byggde hus, de som gjorde pengar av pengar – alla var de resliga. Men de som utbildade, de var också kortare än vad de borde vara.
Men längd är inte det enda måttet, sa någon, man kan också väga. Men vad är det egentligen vi skall väga? Vad ger något massa? Hur uppskattar man något som saknar fysisk kropp?
Magnus Ericsson