Foto: WFI/ESO.
Rymden har alltid fascinerat mig. Eller jag har nog svårt att skilja på verklighetens tysta vakuum och science fiction-filmernas och böckernas sanning. In i det sista önskade jag att Christer skulle rapportera om "The Fighters" eller sugas in i ett svart hål och bli en svensk Blixt Gordon. Ju mer man läser om rymden desto dystrare blir den och ensamheten blir mer påtaglig.
Något som påverkat mig på senare tid, när det kommer till rymden, är ljudet… eller ickeljudet, från Voyager I när den flyger ut ur vårt solsystem. Har aldrig känt mig mer ensam och övergiven när jag lyssnade på det. Försöken att nå Mars känns lönlösa. Varför ska vi dit? Vi vet för mycket redan. He gå int'.
Är det den hopplösheten som driver mig till att älska science fiction? För att den ger mig hopp? Eller för att den ger mig tillflykt? Snart är det dags för en ny "Star wars"-film. Det känns asgött. I kväll ska jag troligen se "The martian". Det känns också gött… MEN, den gränsar till den hopplösa verkligheten, vilket gör oklart hur jag kommer att må efteråt.
Jag blev snabbt påverkad av rymd, rymdfantasy och sci-fi som barn. BAM! Så kom "Star wars" och BOM! så fick jag min första He-Man-gubbe. Den franska tecknade tv-serien "Det var en gång" och dess ödesmättade intro gav mig en skum känsla av ångest och lycka på samma gång. "Transformers", Wahlströms "Blixt Gordon"-böcker och det svenska dystopirollspelet "Mutant" följde mig under uppväxten. Konsumtionen av sci-fi har aldrig riktigt avtagit. Min rädsla och fascination för rymden med eller utan fantasi kommer aldrig att upphöra.
En sista rymd-grej som jag har hatkärlek till är "Muppet shows pigs in space". Jag var livrädd och visste inte vad jag skulle känna när sketcherna slutade med att berättarrösten ödesmättat ropar "PIIIIGS IN SPAAAAACE" samtidigt som kameran åker bakåt och lämnar rymdgrisarna åt sitt öde. Får rysningar än idag.
Ted Kjellsson