Det fattar ni väl? Det handlar om Bowie. Egentligen var jag för ung för att ha drabbats med full kraft, för när jag började upptäcka musik gjorde han rätt trista grejer. Det var 1980-talets början, han hade pigg kostym och tyckte vi borde stuffa. Det gick någon dokumentär om honom och Ziggy-eran på SVT i den vevan, men minns inte riktigt vad jag tyckte (misstänker att hans androgyna grej skavde en aning mot min värld av boll och puck). Egentligen upptäckte jag hans musik först genom Dinosaur Jr:s cover på "Quicksand".
Efter det lyssnade jag på "Hunky dory" rätt mycket. Oj, den förundran jag kände över hur otvunget musikalisk musiken var; hur "Life on Mars?" och "Changes" kastade sig mellan tonarter i jakten på melodin, som i sin tur ändå var helt självklar. Där någonstans insåg jag min egen begränsning och vad jag aldrig skulle kunna komma att bli, hur hårt jag än kämpade. Jag hade bara inte den friheten, den genuina musikaliteten. Det var lite knäckande. På så sätt var Bowie punkens antites.
Läs även: Så många stjärnor får David Bowies sista skiva "Blackstar"
Jag var dock lika musikaliskt rastlös som honom; det kunde jag identifiera mig med. Att behöva lämna något bakom mig, fastän det fungerade och istället gå vidare till något som jag inte riktigt begrep mig på eller behärskade, ännu. Men varför hans plötsliga frånfälle skulle leda till att jag spenderade nästan hela den dagen med att glo på dokumentärer och lyssna på Berlin-trilogin ända in på småtimmarna – känna mig drabbad – det var inte helt enkelt att förstå. Tills jag såg ett klipp där han pratade om The Pixies. Entusiasmen över ett band som var obskyrt jämfört med honom själv, den var enorm. Han jämställde dem med Velvet Underground, så som katalysator för de få som hörde dem – därefter själva manade att starta ett band.
Världen är nog ytterligare lite sämre nu, beklagligt mer torftig.
Magnus Ericsson