Foto: Charlie Riedel.
Att känna sig som en kvarleva, det är en vardaglig känsla för mig. Det har inte alltid varit så, men det börjar bli mer och mer som det känns. I en diskussion nyligen framkom det, lite till min egen förvåning, att jag nog tror på livslång kärlek. Fruktansvärt otidsenligt, då kärleken och att vara kär blivit till en accessoar.
Att byta partner efter var man själv befinner sig i livet tycks lika självklart som att man inte skulle acceptera en tv utan fjärrkontroll, där man skulle vara tvungen att stiga upp ur soffan och gå fram till apparaten, trycka på en knapp, släntra tillbaka till soffan, bara för att upptäcka att man nog egentligen inte var sugen på att se "Landet runt" eller "Fråga doktorn" och då vara tvungen att göra om hela processen igen. Det var man tvungen att göra när jag var liten. Förvisso så fanns bara två kanaler att välja på, men ändå.
Men jag nog ändå se förhållandet som nästa område för den orättvist nedvärderade hipstern att ta sig an, med en önskan och strävan efter det genuina, det hantverksmässiga. Jag skulle inte vilja kalla det för surdegsrelationen, men ni förstår vad jag far efter. En nygammal syn på förhållandet som en konstform och att utövaren tar sig tid att försöka göra alla de rätta valen, hur än lite kostnadseffektiva de än må vara. En ekologisk, hantverksmässig och unik produkt, som skaparna känner en stor tillfredställelse över att ha åstadkommit. Detta i kontrast till de pressade spånskivorna som man själv slänger ihop och lika gärna kan slänga bort när man separerar nästa gång och flyttar vidare.
Den analogin kan halta något, men det finns kanske inte mycket annat att vänta. Jag är helt uppenbart helt utan verklighetsförankring och hopplöst lämnad på efterkälken. Tiden väntar, som bekant, på ingen och särskilt inte på hopplösa romantiker.
Magnus Ericsson