Foto: Roald, Berit.
Nyligen en kväll vegeterade jag i soffan med min son. Det var ganska sent och vi stirrade på Discovery som sedvanligt sände något om Hitler och andra världskriget. Sonen ställde en hel massa frågor och jag svarade efter bästa förmåga. Vilken inte är oansenligt just i detta fallet, bör tilläggas. Han briljerade även med lite kunskaper om uppdelningen av Berlin efter krigsslutet och var precis så där lagom självgod som jag kan förvänta mig av min egen avkomma.
Det där intresset för historien har jag också dragits med i hela livet. Särskilt krigen; en oändlig källa till fascination. Jag kom att tänka på min historielärare på högstadiet och hur han ibland gick med i mitt intresse och nördade ner sig så att resten av klassen satt gapandes. Lika delar förvåning som total uttråkning, misstänker jag. Jag minns hur han spelade roll Ingvar.
På dagen hade jag suttit på den sista av två utbildningsdagar i motiverande samtal, MI. Om sanningen skall fram så hade jag gått dit med lika delar förväntan och oro. Oro att det skulle vara någon som gjorde lärande tråkigt som skulle stå framme vid tavlan och mässa i timme efter timme. Men redan hur hans campa göteborgska skar igenom sorlet i frukostmatsalen borgade för att det i alla fall knappast skulle bli långtråkigt.
Sedan visade Ulf sig vara en utomordentlig lärare, med stora delar humor, engagemang och genuin kunskap. Dessutom utrustad med talangen att äga scenen, samtidigt som han var osvikligt känslig för var hans protegéer i sin tur befann sig i deras engagemang och fokusering.
Att vara en bra lärare är fantastiskt svårt och kräver en talang och begåvning långt större än vad de flesta vanliga lärares lönekuvertet visar. Svenska skolan – show me the money! Annars tar de sin begåvning någonstans annanstans, där de känner sig uppskattade.
Magnus Ericsson