Foto: Vilhelm Stokstad/TT.
Mina barn gillar inte att läsa. Det verkar som det helt enkelt är för tråkigt. De har inte tålamodet som krävs för att sjunka in i en bok ordentligt. Dottern skulle jag uppleva som den som är mest anti-läsning och hon är mycket riktigt den mer extroverta och rastlösa personen av de två barnen. Sonen, som är lugnare, verkar mer nöjd med sport, spel och just nu, Rubiks kub. För mig, som läste en hel massa när jag var i deras ålder, så är det lite sorgesamt att uppleva hur de liksom går miste om ett av livets stora hav att dyka i. Jag har förstått det som att detta med läsningen inte är något som är unikt för mina barn utan att det verkar vara något mer genomgående i samhället, en trend som skolan fått i uppgift att ta itu med.
Därför läser vi med dottern varje kväll, minst tio minuter skall hon staka sig igenom någon generisk bok om djur med mänskliga känslor eller bästa kompisar. Det tycks mig långt till läslusten jag fann hos "Biggles" och "Agaton Sax". Ibland måste man förstås grisa sig igenom något för att bli bättre, men den här lustlösheten känns oroväckande och som om böckernas och fantasins värld kommer att bli betingat påtvingat och trist. Pavlovs valpar piper uppgivet i någon slags lam protest och ger sig i kast med ytterligare en platt historia om en skolresa och något mystiskt som sker på den. Svansen mellan benen och huvudet nedborrat, som när man kämpar sig genom motvinden och det snöblandade regnet sticks i ansiktet.
Där står jag lite vilsen. Jag vet inte vad som är bäst. En del av mig tänker att det nog kommer, att en dag så infinner sig ro och garderobsdörren till Narnia gnisslar upp på glänt. En annan del undrar vem som egentligen har tiden som krävs att lägga på något så introvert och icke-produktivt som att läsa en roman i dagens tidsjakt? Någon rik typ.
Magnus Ericsson