Foto: Ingvar Karmhed / SvD / TT.
Har ni någonsin varit i en musikstudio? Ni har säker sett bilder från en i alla fall. Egentligen behöver det inte vara mycket mer än två rum, men det är ändå skillnad på olika dubbelrum. I en del finns det där speciella; det som föder fram något stort. Man pratar om dem som om det vore trolleri. Den gångna helgen spelade jag in i en riktig studio igen. Förra skivan jag gjorde spelade jag in själv, hemma i ett vanligt rum. Att åter vara bland stora mixerbord och olika rackenheter, sladdar och mikrofoner fick mig att bli sådär obehagligt sentimental som jag säger att jag ogillar att vara.
Jag mindes första gången jag vandrade in i Kjell Nästéns studio, vid Norrvalla, i början på 1990-talet, när jag bara var ett barn. Det var en väldigt magisk plats då, för mig. Allt som hände där, förutom det vi faktiskt spelade, var som trolleri. Han vred på knappar och drog kablar härs och tvärs. Det såg väldigt mycket ut som någon form av hjärnkirurgi eller dylik orimligt komplex verksamhet. Det var en plats att misslyckas och lära på. Studion i sig är ett instrument att behärska och det gör ingen omedelbart, utan man måste dratta på arschlet ett otal gånger och lära sig av misstagen.
Det är ingen som är villig att betala för den processen numer. Istället använder man producenter som sparar pengar och förhoppningsvis dessutom gör hela inspelningen bättre. Några sådana fanns aldrig på A West Side Fabrication, där jag släppte mina första skivor och hade de funnits hade nog inte jag varit så bekväm i att spela in i studio som jag är i dag. Fast, det går inte komma ifrån att en viss känsla av meningslöshet ibland kan infinna sig när jag tänker på hur mycket jag kan om något som jag har så väldigt lite användning för numer. Som att vara en kompetent musketör i en värld av smartphones och kramar.
Magnus Ericsson