Foto: Chris Pizzello.
Det är snart jul. Med det kommer en skyldighet att som recensent lyssna på julskivor. Jag kan mer än villigt erkänna att detta inte hör till det jag går omkring och längtar efter. Tvärtom. Och resultatet av mitt lidande hittar ni här bredvid. Hur som helst, en ytterligare dimension av frustration örfilade mig när jag insåg att julens intåg hindrar min recension av Danzigs coveralbum "Skeletons". En skiva som det pratats om i flera år.
Glenn Danzig tillhör typen av artister som jag oavsett vad alltid placerat på en gyllene piedestal. Det spelar ingen roll vad han gör. Jag dyrkar och försvarar. Från Misfits via Samhain till Danzig vidare till klumpiga uttalanden och en allt tunnare frisyr. Jag är där för 60-årige Glenn Danzig. Fram tills nu. Jag har lyssnat på "Skeletons" och jag plågas något oerhört av att behöva skriva att det här är det sämsta karln har spelat in. Och då räknar jag med hans ökända femte album bestående av stelbent hårdrockstechno.
Låtar som Black Sabbaths "N.I.B.", finstämda "Rough boy"med ZZ-top och åtta andra spår av förnedrade artister pulveriseras och tvångssepareras från all typ av glädje, charm och finess. Och som sagt, jag skulle ta en kula för Glenn Danzig i vanliga fall så det har gått något för långt när jag behöver uttrycka mig på detta vis. Kanske tycker ni att jag överreagerar? Ja, tyck gärna det. Men ni förstår, som inbiten hatare av covers är det extra frustrerande då detta är första gången någonsin, och jag menar verkligen någonsin, som jag hoppats på och längtat efter en coverskiva.
När inte ens Glenn Danzig - ska vi kalla honom för tidlös ikon? Ja, vi gör det! - denna tidlösa ikon klarar av att tolka andra artisters låtar då kanske ni också kan börja greppa lite av vad jag pratat om i flera års tid. Spela. Inte. Covers.
P.S. Jag dyrkar fortfarande Glenn Danzig.
Dennis Fahlgren