Foto: ERIK MÅRTENSSON / TT.
Måhända är jag ute lite sent med denna spaning, men kravet på danstillstånd har upphävts. Danstillstånd infördes efter diskotekbranden i Göteborg 1998. Rimligt och bra tyckte de flesta då. Men sedan har det mest använts för att kontrollera och krångla till det för krogverksamheter. Och om man ser det ur en rent byråkratisk synvinkel så är det väldigt bra att danstillståndet avskaffas och kastas i sopkorgen. Färre regler som vi måste förhålla oss till är likställt med större frihet, glada miner, tjo och tjim och så vidare. Enkel matematik och fullt logiskt. Ni förstår. Bra.
Men samtidigt tänker jag så här. Dans? Spontandans till och med? Till musik? Var som helst? Tillåt mig att bli skräckslagen. Förlåt, men allt som jag förknippar med tortyr har inslag av eller innefattar dans. Speciellt om den är spontan. Och kan utövas var som helst. Ni begriper väl att det inte är hållbart att låta människor bete sig på detta vis?
Jag resonerade för någon månad sedan om att det är rätt bra med gratis inträde på statliga museer, men att man måste göra något åt den stora tillströmningen av besökare som det innebär. Gärna gratis, men färre besökare. Samma slags argument vill jag framföra nu. Jättebra, till och med toppen med avskaffat danstillstånd, men jag vill samtidigt se något som begränsar och minimerar risken för att jag drabbas av spontandans i min närhet. Paradoxalt? Motsägelsefullt? Kanske ni tycker ja, men det biter inte på mig. Ja till avskaffande av danstillstånd, men nej till dans. Särskilt om den är spontan.
Den enda slags dispensen jag förespråkar är på spelningar inom vissa musikgenrer. Där kan det trots allt vara okej att om än inte dansa åtminstone röra sig till musiken. Inte för att jag på något sätt själv skulle agera på detta märkliga vis, men i dessa situationer kan jag trots allt bjuda på lite tolerans.
Dennis Fahlgren