Det här nog krönikan som inte kunde undvikas. Jag hade hellre skrivit om något av det vackra i livet, om konsten, musiken, eller varför inte – kärleken. Men sådan tur hade vi inte. För i samma veva som trailern till nya "Star Wars"-filmen dyker upp så går Darth Vader loss på mörkhyade, svenska barn med svärd. I samma veva brinner asylboenden i parti och minut och det är inte så att sådana boenden är mer benägna att spontant självantända än några andra, utan någon har valt att göra ett "politiskt statement" med bensin och en tändsticka. Det är terrorism.
En gång, när jag gått under kniven för en trilskande menisk, stapplade jag uttråkad till lasarettets bibliotek i jakt efter något att läsa. Jag fann Gellert Tamas utmärkta bok om Lasermannen (John Ausonius). Själv är jag uråldrig nog att minnas när det hände och den tiden vi då levde i. Tamas gjorde i boken en koppling mellan framgångarna som Ny Demokrati hade haft som en faktor i att John Ausonius kände det som att han gjorde något viktigt, något som han på något sätt hade den tysta majoritetens stöd för. Det var något som klingade sant hos mig. Jag kunde förstå vad han menade, men även hur han menade att Ausonius kunde ha känt.
Det får lov att sägas att vårt lands restriktiva vapenlagar förmodligen spelade en roll i att kraftens mörka sida valde ett svärd och inte kunde få tag i automatvapen och därmed kanske döda ännu fler. Men det är föga tröst när eländet ändå är så hjärtskärande verkligt för alla som har barn eller bara någon de älskar. Empatin sträcks även ut till Vaders föräldrar och hur de måste känna. Något man inte hörde särskilt mycket om när självmordsbombaren sprängde sönder sig själv på tvärgata till Drottninggatan i huvudstaden. Samma vansinne, samma hat och fruktan, bägge människor.
Magnus Ericsson