Foto: DRAGO PRVULOVIC / TT.
Jag började läsa tidigt, och slukade serietidningar och böcker både hemma och på biblioteken i Risliden och Norsjö. Snart skrev jag egna texter, och i tioårsåldern gjorde jag till och med en egen dagstidning på en gammal skrivmaskin. Det blev inte ett nummer om dagen men åtminstone ett halvdussin som i första hand lästes av mina föräldrar.
Mycket av det jag gör idag har sina rötter där i uppväxtåren. Men att ha ett intresse som barn innebär inte alltid att man behåller det i vuxen ålder.
Att jag behöll och utvecklade mitt intresse beror mycket på att jag fick lika delar kritik och uppmuntran redan som barn. Dels från skolan men framför allt hemifrån, där jag pysslade på som mest med mina egna projekt. Den uppmuntran som betydde mest kom från min pappa, som själv har helt andra talanger. Att bygga och snickra är hans begåvning, och jag oroade mig en del för att han skulle bli besviken när jag aldrig blev särskilt händig. Men det var han som alltid ville se det jag gjort, och visa upp för släkt och vänner. Han läste säkert inte allt jag skrev, men han såg vad jag gillade att göra och uppmuntrade det.
Men ohämmad uppmuntran är inte bra. Det vet Idol-aspiranter som upptäcker att juryn inte har samma åsikt som alla i deras bekantskapskrets. I mitt fall stod min mamma för den konstruktiva kritiken. Bokslukandet har jag ärvt av henne, och bland mycket annat har hon varit lärare. När hon läste mina verk var kommentarerna inte långt borta. Det var inte alltid så roligt att få höra vad som var fel, men jag lärde mig nya saker och utvecklades.
Det fortsätter än idag. Pappa håller koll på det jag skriver, och mamma hittar fel eller har en annan uppfattning om en bok jag recenserat. En lyckad kombination, som jag hoppas att andra också fått uppleva oavsett vilket intresse det gällt.
Andreas Eriksson