Häromveckan recenserade jag Sabatons senaste album ”Heroes”. Precis som på alla bandets tidigare släpp handlar allt om krig. Så här i efterhand kan jag tycka att den tvåa jag delade ut i betyg var i det snällaste laget. Skivan är outhärdlig att lyssna på. I vilket fall som helst, det jag tänker komma till är krig. I Sabatons seminationalistiska plastvärld verkar krig mest vara något att skriva obehagligt trallvänliga raggarbilslåtar om. Tillåt mig att himla med ögonen och sucka likt en högstadieelev på friluftsdag. Sabaton vet ingenting om krig.
Jag behöver inte överdriva när jag menar att krig är något oerhört hemskt. Och något så nedsläckt att den enda färgen som finns är svart. Alltså, jag försöker inte låtsas som att jag varit med om något krig. Men tänk själv hur det skulle vara. Kul? Något man trallar med till i sin Volvo 240 utanför en bensinmack? Tror inte det.
Det brittiska bandet Discharge har däremot lyckats fånga krigets fasor på ett sätt som är minst sagt skräckinjagande. I låten ”Q: And children? A: And children” som återfinns på albumet ”Hear nothing See nothing Say nothing” från 1982 behöver Discharge endast tre meningar för att beskriva det totala mörker som krig är. Något som ett band som Sabaton inte skulle klara om de så skrev tusen låtar om dagen i tusen år. Låt oss gemensamt hoppas att så aldrig sker.
”Jamen, du lyssnar väl bara på musik om våld, mörker och hemskheter?” hör jag någon fråga. Jo, absolut. Men om det inte varit tillräckligt tydligt så är det glorifierandet jag vänder mig mot. Musik om hemska saker bör vara, just det, hemsk. Nog för att vi lever i en värld där det är mer regel än undantag att låtsas som att allt är pannkakor och glass, men att sälja in krig som något ballt med hjälp av schlagerrefränger och gult och blått omslagspapper passerar alla rimliga gränser.
Dennis Fahlgren