Cleo. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Alla pratar om det val vi gjorde i söndags, och det finns mycket att säga. Det kommer det nog att göra en tid framöver, både i media, runt middagsbordet och i fikarummet. Vi är många som tycker att det vi hela tiden refererat till som supervalår inte känns så super längre. Många som trodde att det skulle vara tid för att fira ett regeringsskifte, men som inte kan fira då Sverigedemokraterna fördubblat sitt stöd på många håll sedan förra valet. Alla de övriga partierna i riksdagen är eniga om att det inte kommer att finnas något samarbete med SD, men trots det ser vi hur rasismen normaliseras och brer ut sig. Men vi ser också ett motstånd. Vi ser de som arrangerar demonstrationer, de som skriver debattartiklar och de som skriver musik.
Förhållandet mellan musik och partipolitik har alltid varit komplicerat och verkat i cykler. Svensk hiphop har länge rappat om utanförskap och klassklyftor, men i denna valrörelse valde även fler att delta och bidra. Många skivor som släppts under året har varit politiska och belyst tunga ämnen. Med kompromisslösa texter har musiken varit med och utbildat, engagerat och utgjort ett effektivt politiskt redskap som nått ut till många.
Jag tänker på Cleo, Rebecca & Fiona och när Silvana Imam levererar textrader som "15 miljoner människor i världen heter Muhammed men vems namn vill de se på CV:t?" och "Kön är en imitation utan original. Ingen växer upp blå eller rosa, ingen växer upp under- eller överordnad." Jag tänker på Timbuktu och hans låt "Misstänkt", Adam Tensta, Sebbe Staxx och Kartellen som uttryckt att de tycker att den som fått chansen att stå i strålkastarljuset har ett ansvar och jag hoppas - och tror - att de kommer att fortsätta att bidra med deras typ av aktivism i kampen mot rasism.
Emelie Häggström