Nu är det inte långt kvar tills "Star Wars: Episode VII - The force awakens" har premiär. Förväntningarna är enorma. Sjukt höga. Men hittills så lever varje bildruta upp till hajpen. Eventuellt så kan man väl klaga lite på karaktären Kylo Rens myrsloks-samuraj-look, men det är nog det.
Jag minns förväntningarna på "Episode I" och besvikelsen som kom några veckor efteråt. När man såg den live så hoppades man så mycket att man lät JarJar Binks bero. Man lät de usla 3D effekterna glida obemärkt förbi. Man satt där i mörkret och försökte njuta. Man ville njuta så mycket att man inbillade sig att man njöt av pod-racing och stelt regisserad Lucas-dialog samt midicloriansk (googla det!) jungfrufödsel á la Jesus. När jag kom hem från visningen ville jag bara duscha.
Jag har sett om alla filmerna med barnen och kan på många plan förlåta George och förstå varför han gjorde som han gjorde med I, II och III. Det visade sig dessutom att barnen också gillade de gamla filmerna bättre. Då blev pappa stolt.
Oron då Disney köpte Star Wars verkar var obefogad. Det har väl resulterat i att exponering och kommersialisering ökat med några procent. Och att uppföljarna och en massa spinoffs blir av snabbare än många trott. Disneylandanläggningar runt om i världen kommer högst troligt att berikas med Star Wars-attraktioner och det är ju inte fel.
Jag tror att detta mycket väl kan vara min generations största filmupplevelse. Vi vet inte hur det ska sluta, till skillnad från I, II och III och bara det är otroligt spännande. Looken och effekterna ser ut att vara trogna IV, V och VI men ser samtidigt ut att nyttja och addera fina element med hjälp av dagens teknik. De nya karaktärerna verkar sjukt välskrivna och spännande.
Jag har dock dragit mig för att gå på premiären. Gillar inte att få en lightsaber i blickfånget och pratande galningar bredvid mig. Risk för utbrott. Jag går med familjen när hysterin lagt sig. Den som väntar på något gott…
Ted Kjellsson