Regissören Terrence Malick tangerar ofta det pretentiösa i sitt filmskapande. När ambitionen bottnar i kärnfulla betraktelser av den amerikanska folksjälens essens, och varför den förtrollar, fungerar det. "Knight of cups" är dessvärre ett exempel på motsatsen, en nästan plågsamt manierad, övertydlig odyssé där en man försöker hitta tillbaka till sig själv genom olika former av berusning.
"Knight of cups" hämtar inspiration från John Bunyans 1600-talsroman "Kristens resa", liksom de apokryfiska Tomasakterna. Det säger egentligen inte mycket alls, förutom att Malick spetsar sitt sömnpiller med en massa reciteringar snarare än med substans.
Det är svårt att känna empati för den tilltufsade manusförfattaren Rick (Christian Bale, med cirka tio repliker i filmen) som driver från fest till fest, kvinna till kvinna och plats till plats. Ett kraschat äktenskap med Nancy (Cate Blanchett) lurar i bakgrunden, liksom en broders självmord, samt ett problematiskt förhållande till både fadern (Brian Dennehy) och ytterligare en bror (Wes Bentley), vilket resulterat i en sorts kris.
Ricks resa från dekadensens Los Angeles kantas av episka bilder från Nevadas spruckna ökenlandskap, Las Vegas ljusglimrande överdåd, och närgångna bilder av de (väldigt många) kvinnor han förälskar sig i. Och ja, fotot är makalöst, men snart blir den tröttsamma fixeringen vid nakna, fasta kvinnokroppar, vågsvall, sandstränder, lösryckt viskade repliker och mäktiga naturbilder väl repetitiv.
Hade rollfiguren Rick skänkts något som helst djup bortom sin förmodade existentiella plåga kanske det hade känts meningsfullt att följa hans irrfärder. Men nej. Några uttryck för lidande får vi aldrig av Bale mellan alla köttsliga äventyr och påklädda havsbad. Och om vare sig han, eller Malick, bryr sig, varför ska vi?
Elin Dahlman/TT
Hade rollfiguren Rick skänkts något som helst djup bortom sin förmodade existentiella plåga kanske det hade känts meningsfullt att följa hans irrfärder.