"Om vintern" är andra delen i Karl-Ove Knausgårds årtidsserie, som skrivs till en dotter som föds under vintern. Liksom "Om hösten" har den formen av en encyklopedi med slumpmässigt valda ämnen. De bästa texterna handlar om episoder ur småbarnsfamiljens vardagsliv och när det utgår från hans egna livserfarenheter.
Några djur har fått egna avsnitt som uttern, kråkor, tuppar, fisk och gosedjuren. Just hans sätt att skriva om självklarheter som näsans funktion, kindernas tält, eller hjärnan är både roligt och tänkvärt. De mest oväntade ämnesvalen är dem som jag minns i efterhand. Han skriver bland annat om tops, de små bomullspinnarna som man inte ska peta sig i öronen med, en oförglömlig text. Badrummet avhandlas också i avsnittet om tandborstar och man känner igen småbarnsförälderns kamp mot oordning i vardagen. Det dåliga samvetet över allt som inte orkas med.
Författaren filosoferar också över mellanmänskliga relationer i till exempel "Samtal", "Det sociala" och "Kyla". Om samtal skriver han: "Ett samtal om något som har ett tydligt egenvärde, där det sagda både är viktigt och intressant i sig, förekommer så sällan att det uppenbarligen inte är ett mål för den mänskliga samvaron". Det är en bok att ha på nattduksbordet för att läsa i ibland och titta på Lars Lerins bilder.
Maria Eriksson