I tredje delen i Knausgårds årtidsserie frångår han essäformen och skriver i löpande text om en vårdag då han tillsammans med den då tre månader gamla dottern hälsar på modern som är inlagd på sjukhus. Tilltalet i boken är till den lilla dotterns, i du-form och livet är väldigt naket skildrat. Där finns det banala som toalettbesök, räkningar som betalas för sent, vardagssamtal med barnen och det som händer när mamman tappar kontakten mellan den yttre världen och den inre verkligheten och går in i tystnaden. Där finns också det filosofiska, med litterära referenser och funderingar över vad barnen får med sig genom sin uppväxt. Hela tiden är självföraktet nära och att på resan glömma både bebismaten och kontokorten samtidigt som bensinen tryter känns väl dramatiskt även för läsaren.
Samtidigt som jag är kluven till det självutlämnande i Knausgårds böcker (förlaget kallar den roman) går det inte att komma ifrån att han genom sitt sätt att skriva säger något viktigt om livet. Det gör ont att leva ibland, men det finns alltid något att leva för, skriver han till sin dotter som en besvärjelse. Hon som tidigt fått vara med om att hennes mamma drabbas av psykisk sjukdom och inte vill leva.
Det här är den bästa boken hittills i serien och illustreras fint av konstnären Anna Bjerger.
Maria Eriksson