Marken ligger som en spöad, smutsig hund och huttrar under det stelfrusna gräset. Kvällarna är mörkare än vad jag någonsin varit runt ögonen och det finns en tröghet i bilarnas mekanik och hydraulik som är en aning likt en kapitulation. Eller kanske än mer som knastrande knän kämpandes uppför brutala trappor? Någonstans i det stelfrusna mörka lurar tjuvar dessutom, som bara väntar på sin chans. När vi lämnar husen stryker de runt knutarna och känner på dörrhandtagen. Deras spår osynliga på den frusna tundran. SMHI lovar snökaos och håller fingrarna i kors. Som vanligt är det Umeå som får hela kakan; det är ju sedan gammalt. Här i norra länsändan kan tjuvarna fortsatt smyga runt spårlösa, hjärtlösa.
Utanför butikerna sitter de som satt allt sitt lilla på ett kort och nu kämpar mot kylan med utsträckta händer. Jag har varken tid eller växel. Varför tar de inte kort? Egentligen sänker jag huvudet i skam över hur mycket jag gnäller över hur lite jag har; slinker förbi som om de vore luft, gasmoln. På Facebook ser jag att en som jag tror mest är van att roffa helt plötsligt fått för sig att stanna och sträcka ut en hand. Själv önskar jag att systemet tog hand om dem. Min skatt kan de gärna få, men jag står inte ut med att möta bilden av mig själv i fönsterreflektionen när jag smyger förbi deras muggar. Är min socialism bara ett uttryck för mitt eget behov av avstånd till eländet som andra fötts in i?
Någonstans i allt detta börjar jag förstå hur det kan kännas när man slutligen beslutar sig för att man lärt sig nog och avsäger sig samtiden, avfärdar den som obegriplig och hursomhelst förmodligen ändå inte lika bra som det var på ens tid. Bara ta på sig varma sockor, tända ljus och börja hänge sig åt heminredning. Snart börjar väl "På Spåret" om? Undrar vilka som kommer vara med?