De första hundra sidorna är en fröjd. Barndomsskildringen om Tracey med den stora dansbegåvningen och hennes kompis, det inte fullt lika smidiga berättarjaget i Swing time, är fängslande och dessutom: Zadie Smith kan skriva. Tjejerna frossar i dansfilmer med Fred Astaire och deras mammor är knepiga. Så långt sitter jag naglad. Men sedan skriker jag efter en förlagsredaktör med machete. Vägar skiljs och medan Tracey ger sig in på en dansbana som spås bli lysande pluggar bokjaget på universitet och halkar sedan, på ett bananskal och något som från början liknar Guds försyn, in på ett jobb som assistent åt Aimee, en världsberömd artist med drag av Madonna och några till. Scenens rampljus räcker inte; låt mig även förbättra världen! Alltså flänger Aimee och hennes entourage (hon har fyra assistenter) med jämna mellanrum till Västafrika för att driva diverse välgörenhetsprojekt. Nej, det är inte Starlet, för Zadie Smith är mycket smartare än så, men har ändå drag åt det hållet. Och framför allt: det blir några hundra sidor för mycket.
Till slut blir det så mycket för mycket att jag tappar intresset och i stället börjar fundera över Zadie Smiths självbild. Inbillar hon sig verkligen att hon bara skriver omistligheter? Kan hon inte tänka sig att man som läsare uppskattar berättelser som med strama tyglar drivs framåt och inte står och stampar på samma fläck? Och vågar ingen säga det åt henne?
Olle Lundqvist