Slagruteman. Russel Crowe är en australisk bonde som skickat ut sina tre söner i första världskriget.
Vi hamnar först i det ökenliknande landskapet i södra Australien. Joshua Connor är en slagruteman (water diviner) som är duktig på att hitta vatten på sina ägor. En nödvändighet för att överleva i det torra klimatet.
Glädjen när han lyckas skildras också på ett sätt som känns svettigt verkligt. Själv har jag också en tilltro till slagrutemännens kunskaper eftersom en av mina farbröder, Karl-Johan, var precis en sådan.
Men som betraktare förstår du snabbt att allt inte är som det ska när Joshua Connor kommer hem. Hans hustru lider av en svår depression och det tar inte lång tid innan vi förstår vad som hänt.
Parets tre söner har skickats till Gallipoli i Turkiet för att delta i första världskriget. Gallipoli som var skådeplatsen för ett av de blodigaste och mest fruktansvärda slagen i det här skyttegravskriget.
Utan att avslöja för mycket har ingen av sönerna kommit hem trots att kriget är över. Och då är det svårt att leva vidare. Och vid hustruns frånfälle bestämmer sig Joshua för åka till Turkiet
Filmen visar Joshuas kamp för att hitta kropparna efter sina söner. Samtidigt träffar han en turkisk kvinna som förlorat sin man i samma krig.
Russell Crowes regidebut påminner om många andra tragiska livsöden i samband med krigets vanvett.
Jag dras ändå med i händelserna tack vare återblickar från Gallipoli där allt bara är skitigt och obehagligt, långt ifrån de hjälteepos som är så vanliga i skildringar av soldaters liv och död.
Men det jag tycker bäst om i filmen är ändå det sök efter försoning som finns hos båda sidor.
Det exemplifieras främst genom major Hasan, som var en av de ledande officerarna på den turkiska sidan. En man som sett saker han aldrig mer vill uppleva.
Hans vänskap med Joshua Connor känns äkta trots alla de kulturella skillnader som finns mellan dem.
Ayshe, den turkiska änkan ,känns också som en stark personlighet i filmen. En kvinna som sökt sig till den europeiska kulturen och vill behålla sin integritet: Något som inte alltid är så lätt för en ensamstående mor.
Just i den rollen gör också Olga Kurylenko en stark insats. Glöden i hennes ögon får oss att förstå att även i de mest hopplösa situationer går det att komma vidare.
Russell Crowe är också duktig och lyckas få fram det fruktansvärda i att som förälder överleva sina barn.
Så visst är det här en film som har många förtjänster. Samtidigt blir det ibland lite för melodramatiskt. Det sentimentala tar över och det hade egentligen inte behövts. För historien, som baserar sig på en verklig händelse, har så många starka sidor att den inte behövt förstärkas på det sättet.
Russell Crowe lyckas få fram det fruktansvärda i att som förälder överleva sina barn.