Foto: Junge, Heiko.
Jag vet givetvis ingenting om hur det var för just dig, men jag vet att vi är många som stått framför spegeln med hopprepet eller hårborsten som mikrofon, en hurtig låt på högsta volym och en dröm om att bli popstjärnor. Som gjort dansnummer att visa upp för våra nära och kära, mimat till A-Teens och försökt begripa hur våra föräldrar redan kunde alla texterna. Hur vi sjungit med på någonting som ska föreställa engelska till Spice Girls och diskuterat vem som är mest lik Emma och därmed får hennes plats i gruppen.
Jag minns att mina vuxna vid olika tillfällen pratade om nackdelarna med att vara så pass känd att en aldrig kan gå runt utan bevakning, övervakning och att tänka sig för. Samma samtal kom med en uttryckt önskan om att bli en prinsessa. Men sådant är aldrig en begränsning i drömmarnas värld.
Idag vet jag inte hur jag ska förhålla mig till det faktum att det finns så många kända människor som verkar vara djupt besvärade över att vara just kända, igenkända och bevakade. De verkar avsky sitt kändisskap, samma kändisskap som många annars bara kan drömma om, och vissa sliter hela livet för att uppnå. För just mig målades kartan om vid något tillfälle. Jag vet inte när det hände, men jag har idag andra drömmar och andra mål. Fast jag har alltid vetat att allting har ett pris; kändisskapet, precis som allt annat. Jag kan inte tro att våra kändisar kollektivt missade att ta del av den informationen.
Justin Bieber sjunger i den låt han släppte förra veckan: "life's not easy, I'm not made out of steel, don't forget that I'm human, don't forget that I'm real" (ungefär, "Livet är inte lätt, jag är inte gjord av stål, glöm inte att jag är en människa. Glöm inte att jag är riktig"). One Direction tycker även de att kändislivet är för tungt, och kommer därför ta en paus. Och jag kan bara fantisera om hur de hade upplevt livet som arbetslös. Det liv som så många av deras jämnåriga faktiskt lever, utan paus.
Emelie Häggström