Foto: Vilhelm Stokstad / TT.
Julpremiärer, julfilm och jultablå är begrepp som vi födda före internet känns vid. Julfilm on demand är det som gäller nu numera. Tiden då vi belägrade oss framför tv:n för att se "Ivanhoe", "Karl-Bertil Jonssons jul" och andra tablåbelagda klassiker är i princip över med vår generation. Julen var tv:ns högtid. Det är inte helt dött än, "Kalle Anka" och "Bingolottos" uppesittarkväll drar upp kvoten en rejäl smula.
Märker på mig själv att jag slutat följa tablåer, slutat köpa dvd:er på måfo i reakorgen och missar "Kalle Anka och hans vänner" för att göra den perfekta brunkålen istället. Tiderna förändras. Även sättet att konsumera tv på och filmtraditioner.
Jag har istället börjat skapa mig egna traditioner. För film- och tv-mys är jultradition även om jag inte dansar efter någons pipa. Det blir "Örnnästet" varje jul en kväll när alla somnat. Det blir "Ett päron till farsa firar jul" en kväll när sista köttbullen är rullad. "Ensam hemma" kör vi dan för dan när lacken stelnat. Men överlag så har slötittandet alltid varit en del av julen och det passar ju Netflix, eller liknande tittkonsumtion, som handen i handsken.
Biopremiärer hör ju julen till. Men stora premiärer på bio har alltid varit ett problem för mig. Gandalfhattar, lightsabers och annan cosplay/maskerad stör lugnet i salongen. Det lugn och mys jag vill ha när jag ser film på bio. Så i regel går jag efter jul eller på, för andra, obekväma tider.
Hur du hanterar de rörliga bilderna över julen har skiftat markant de senaste tio åren. Ramaskriet som hördes då någon spelat in "Kalle Ankas jul" på VHS ljuder inte lika argsint längre. Om alls. En annan jultradition som konkurerar med tv, bio och film är spelandet. Tror nog att "Star Wars: battle front" blir en ny jultradition i familjen. Pew pew! Och glad advent!
Ted Kjellsson